Diagnos

jag tillhör den kategorin av människor som har, vad en kär vän så genialiskt uttryckte, trevlighetstourettes.
ett nästan tvångsmässigt beteende av hejsanhoppsan. jag tillhör även den kategori människor som tar någon form av stoltet i att behandla andra som jag vill bli behandlad själv. ja, jag är medveten om det frikyrliga i denna mening,
det är ofrivillig men oundviklig. jag vill inte ha spott i nacken på tunnelbanan, så jag spottar ingen själv. jag vill bli öppet bemött av peeps man träffar o beteer mig efter den viljan.
att ha trevlighetstourettes eller köra vänner med bil eller vara snäll eller ha föreståelse eller visa vad man känner från mitten av sig själv, innebär dock inte, vilket obeskrivligt många verkar tro, att man är svag eller måste hanteras varligt. det är tydligt att dessa indvider inte kan separera känslighet från svaghet, vilket gör mig till den argaste älgen i skogen. hur kom den kopplingen till? när blev de synonymer?
sen kompliceras faktumet ännu mer av att vissa ord har ett visst beteende tillskivet sig. beteende som oftast inte alls kan identifieras med intensionen av snällhet eller dyningarna av trevlighetstourettets alls. visst, vi tillskriver massa människor massa olika beteenden hela tiden. människor som pluggar på kth har vindjacka som prasslar och ribbstickad tröja (mm biotekniker jag är rädd att det är så). folk från karlstad är snäppet efter hela tiden. tanter på östermalm skriker varje gång de bajsar. konstnärer och kulturarbetare röker 786 paket cigg i veckan. det mesta är sant när man ser på verkligheten. men att tillskriva oss med trevlighetstourettes, som råkar ha svårt att hålla på fina ord eller gillar att vara snälla o hoppas att karmakontot någon gång kommer att ge avkastning, en svaghet eller extra känslor gör mig uppriktigt arg. speciellt när folk argerar utifrån denna nämnda kedja av missförstånd. och utesluter i beslutsprocessen. då, då blir hon den tokigaste taxen i trakten.