måndag 2 augusti 2010

programledare out of place

jag har en aningens svårt för vissa typer av förändring har jag på ålderns höst börjat märka. jag är inte ensam det finns många som har svårt för förändring. svårt med en ny form av ost eller upplägg på frukostmackan. kanske inte kan hantera en annan form av diskmetod.
separationångest.
eller att relationer tar vägar man inte trodde de skulle.
any who.
en säsongsbetonad och den form av förändring jag de senaste dagarna kommit att bli förvirrad av är att kobrakillen med den heta gråa pigga uppsynen med det märkliga skägget har börjat praoa på aktuellt. hans ljuva stämma som så ypperligt passar till de kultur o konstevenemang och kontexter han för mig tidigare representerat passar inte i nyhetssammanhang.
han gör bergis ett fantastiskt jobb o är så där duktig bara kulturarbetare kan vara,
men det känns fel.
jag vill att han ska prata om Acamonchi eller Marco Ramires eller David Sedaris nya, inte göran lindberg, monsunregn i pakistan eller mona i afghanistan.
jag vill att han ska vara obesudlad verkligheten. han ska enbart florera i den underbara värld som kobra skildrar. kulturtanter runt om i sverige glider säkerligen av stolen varje gång han träder fram i aktuellt,
eftersom det sänds betydligt oftare än kobra och stöttar säker SVT i denna märkliga semesteromplacering av programledare, men det är bara inte rätt SVT.
han måste sluta.


förändring

när jag var liten var en av min absoluta favorit grejer när man åkte bil på sommaren, förutom att sticka ut huvudet genom en nervevad lucka o skrika tills man skrattade, att efter att flugor eller getingar mött sitt öde mot vår bildruta, be pappa sätta på vindrutetorkaren så att liket smetades ut. humlor var roligast, för det blev mest geg av dom. det dova dunset som uppstår när liten insektskropp möter hård bilruta var också spännande. inget annat lät ens liknande. andra ljud kan ha synomymer, men inte inskekt kontra glasruta. smetet och ljudet. jag vet inte vad det betyder. jag tyckte som liten att andra grejor, lite mindre morbida lekar som klättra i träd, bygga shit o smyga på folk, var kul men ibland, längtade jag till framsätet o det dära dunset
.


skyll, nej skyl, dig själv.

bevismaterial 1 och 2




hur kan nått så
gott
göra så ont?
å klia så det
blöder?