i stunder av ensamhet, när månen är halv o någon form av svar eller klarhet inte bara tog en omväg, utan totalt uteblev, brukar min arma hjärna flytta. ta sina tillhörigheter i form av rationalitet förnuft o allmän smarthet o flytta. flytta dit det är svårt att nå den. mottagningen är dålig o man måste ropa hallå hallå i hundra dagar innan man hör ett lågt
"ja hör dig inte ring senare".
där finns i alla fall små små hål eller rum i verkligheten som tillåter visa tankar. ett rum av ständig vargtimme då man kan säga saker man annars aldrig vågar. tänka saker man annars inte skulle. där brukar min hjärna fantisera ihop bland annat, saker som en eventuell framtida kärlek kommer att stilla viska mina öron. saker en eventuell framtida kärlek kommer att göra. det är högst desturktivt. det är högst destruktivt tills man inser att oboy det finns kärlekar, forna framtida samtida, som överträffat fantasierna som skapats, i dessa verklighetens små hålrum. å det är när denna insikt kommer till mig som hjärnan flyttar hem till toppen på min kropp igen, gör ett skutt o hög femma till livet, lämnar verkligheten, rationaliteten och förnuftet åter, och gör saker. saker av förunderlig karaktär. saker med grund i de småsmå hålrummen av verkligheten som egentligen inte finns.
är man inte invigd kan det förvirra. o jag inviger sällan någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar