En gång var jag så fruktansvärt förälskad, kanske nog kär fast det skulle jag aldrig berätta, i en man med ganska stora fötter. Du vet så där förälskad att man är så pirrig att det lägger sig ett helt motsägelsefullt lugn över en, och man är helt övertygad om att det löser sig. Man är så rädd och sårbar att bara blotta tanken på hur liten man är, är alldeles för mycket, så man glömmer helt bort att överhuvudtaget tänka på det. Därav det förbluffande, retsamma, lurande och motsägelsefulla lugnet.
Jag kunde inte tänka på något annat fastän det fanns massor av annat att tänka på, till exempel att blommorna slog ut, att Smulan var här för att stanna, att hjärtat nästan gick sönder och att skriken var så nära, nästan
nästan i örat.
Varenda gång jag ens vågade ta tanken till främre delen av hjärnan och blunda, känna det han sa och klura på om det kunde vara så, sköljde flämtande vågor av rädsla och misstro över hela mig och verkligheten
och jag suddade genast bort det, för att sen återvända igen två sekunder senare, lika rädd och lika nyfiken. Att det kunde vara så. Herregud att det kunde kännas likadant. Att han med de stora fötterna och skorna kanske kände liknande vill vara nära och lukta på huden och pilla i nacken och vila i ögonen. Att han kanske tänkte att kolla på henne, kolla hon är fantastisk, o roli och hon har så fint flygit rött sprött hår och att kroppen längtade, till det vi hållit onämnt alldeles för länge och saker som fanns att ta igen.
Ett ring å jag svimmande av förväntan och rädsla och herregud hur kan det vara så roli och bra och fint och överträffa nästan alla förväntningar och fantasier. Lugnet var förbluffande men totalt. En tydlig rot i magen och helt, helt
fel.
Jag har ganska bra fantasi, men inte hade jag en aning om att den skulle slå mot mig själv. Att hjärnan och själen målat upp en så verklighetsfrånkopplad bild som jag trodde var förankrad i verkligheten
påriktigt. Lugnet försvann och ersattes med vad i helvete vet du. Tillskrivna känslor, agerande utefter och herregud jag blir tokig av att folk gör det hela tiden. Sen blev det varmt och gick inte över fastän massa roli hände och jag försökte mitt allra bästaste.
Jag anar att det var för stort för mitt eget bästa.
Det var för stort för att ens ta sig an. Som en 12-bitars princesstårta helt själv. Men vi kunde väl ha delat. Du skulle fått rosen
jag lovar.
Jag kunde inte tänka på något annat fastän det fanns massor av annat att tänka på, till exempel att blommorna slog ut, att Smulan var här för att stanna, att hjärtat nästan gick sönder och att skriken var så nära, nästan
nästan i örat.
Varenda gång jag ens vågade ta tanken till främre delen av hjärnan och blunda, känna det han sa och klura på om det kunde vara så, sköljde flämtande vågor av rädsla och misstro över hela mig och verkligheten
och jag suddade genast bort det, för att sen återvända igen två sekunder senare, lika rädd och lika nyfiken. Att det kunde vara så. Herregud att det kunde kännas likadant. Att han med de stora fötterna och skorna kanske kände liknande vill vara nära och lukta på huden och pilla i nacken och vila i ögonen. Att han kanske tänkte att kolla på henne, kolla hon är fantastisk, o roli och hon har så fint flygit rött sprött hår och att kroppen längtade, till det vi hållit onämnt alldeles för länge och saker som fanns att ta igen.
Ett ring å jag svimmande av förväntan och rädsla och herregud hur kan det vara så roli och bra och fint och överträffa nästan alla förväntningar och fantasier. Lugnet var förbluffande men totalt. En tydlig rot i magen och helt, helt
fel.
Jag har ganska bra fantasi, men inte hade jag en aning om att den skulle slå mot mig själv. Att hjärnan och själen målat upp en så verklighetsfrånkopplad bild som jag trodde var förankrad i verkligheten
påriktigt. Lugnet försvann och ersattes med vad i helvete vet du. Tillskrivna känslor, agerande utefter och herregud jag blir tokig av att folk gör det hela tiden. Sen blev det varmt och gick inte över fastän massa roli hände och jag försökte mitt allra bästaste.
Jag anar att det var för stort för mitt eget bästa.
Det var för stort för att ens ta sig an. Som en 12-bitars princesstårta helt själv. Men vi kunde väl ha delat. Du skulle fått rosen
jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar