jag- en ond?

i söndags skulle jag och kärleken åka till ett köpcenter för att storhandla, köpa ett nytt skärp till honom och vi skulle kolla om man kunde dricka kaffe och få sig en bulle för jag var så hiskeligt bråki.
vi har ju en ny fin supersnabb bil så vi tog den och hör och häpna när vi körde in på parkeringen så är det just en bil som backar ut! åt rätt håll dessutom och gör plats för oss.
tjjiii tänker jag. samtidigt säger kärleken att det står en bil och väntar bakom bilen som backar ut, fast på fel sida liksom.
jahapp tänker jag. hur vet vi att den står och väntar på denna plats? jag vi väntar ju också.
alltså skiter jag i att den bilen står och väntar och tar snajsigt den plats som ny blivit ledig. jag kunde ju lika gärna ha väntat lika länge som dom. plus att de lika gärna skulle kunnat vara på väg därifrån och inte alls ville ha den plats jag tänkte jag skulle ta.
döm om min förvånig när den andra bilen ställer sig bakom oss och väntar på att jag ska gå ut ur bilen.
när jag gör det snäser den dam av modell medelålders som sitter i passagerarsätet - DU ÄR INTE LITE FRÄCK DU!
- förlåt hur menar du nu säger jag?
- DU VET MYCKET VÄL VA JAG MENAR.
jag går lite närmare och nästan tittar in i deras bil och säger, - nej nu får du förklara för jag vet inte vad du menar.
de fortsatte att gnägga om att de stod och vänta längre än mig. jag tyckte det hela hade blivit bizzar och att det var dagisfasoner och började gå därifrån fortfarande hävdandes att jag inte hajjar vad det är jag har varit fräck för. 
damens gubbe som sitter i förarsätet bara skakar på huvet som en besviken förälder. du vet som mamma eller pappa gjorde när man va liten. för att man skulle lära sig att besvikelse, det skulle man akta sig för att få folk att känna. det var mest det som provovcerade mig.
att de tyckte att de skulle läxa upp mig.
att de skulle visa att de var BESVIKNA på mig. som om jag vore ett barn.
det hade de absolut inte gjort till min far.
eller om kärleken hade gjort samma sak.
jag skulle precis avluta en mening om hur jag fortafarnde inte förstod vad e pratade om och att är det något som är fräckt så är det väl att anklaga folk för att vara fräck och sen inte förklara varför.
jag blir så trött på att jag 27 ÅRIG KVINNA ska bli behandlad som ett jävla barn.
visst det var inte så snällt gjort att ta någons plats. men jag gjorde det inte medvetet.
det var söndagseftermiddag.
på ett köpcenter.
det var inte mitt i stan vid rusning.
eller utanför en akutmottagning eller på ett sjukhus överhuvudtaget.
det var inte heller en parkeringsplats mitt framför ingången eller en ruta för personer med funktionsnedsättning.
jag råkade ta någon plats. inte någons kaffe. eller lever för transplantation.
jag ber om lite perspektiv här kära skäll tant och gubbe.
lite perspektiv på vad man bör eller kan eller har skäll att bli arg över.
kärleken tyckte jag hade gjort fel.
pappa (som jag messade för att få lite perspektiv på saker och ting) sa att jag skulle- tell them to fuck off.

nytt motto: gör ingen skit (medvetet) och ta ingen skit.