härom dagen satt jag på den dagliga turen i kollektivtrafiken och spanade ut på mina medtrafikanter.
jag älskar att kolla runt och göra som historier om dom och tänka på var de kommer ifrån just nu, var de är på väg, vem de ska träffa, hur de kommer att hälsa på varandra, vad de ska göra, hur de frisserar sitt könshår, var de står politiskt, vad för konst de har hemma, hur de känner för sina föräldrar och framtiden och allt sånt.
just som jag sitter och fantiserar en historia om en farbror som står på perrongen ser jag ett märkligt kroppsligt knyckande i mitt högerögas periferi.
jag lämnar gubben och tar mig en ordentlig titt på det där knyckandet.
det var en ung tjej. med kryckor.
å hon var så extremt dålig på att använda de där kryckorna att jag fick ont i kroppen av att titta på henne.
det fanns inge flöde i armrörelserna, de rörelserna som för kryckorna och således också resten av kroppen framåt.
det var som om hon inte kunde koordinera armarna med resten av kroppen. som att hon hoppade fram, utan att ta stöd av kryckorna.
hopp, flytta kryckan, hopp.
det hade förmodligen gått bättre utan kryckorna för hon använde dem inte.
hur kan man vara så dålig på nått man är i akut behov av?
det märkliga var att hon inte såg ut att vara ett dugg berörd över hur bedrövligt dålig hon var på att hoppa kryckor.
spelar ju knappast nån roll. för varken henne eller mig,
men jag blev inspirerad.
att vara dålig.
så jag åkte hem och började genast sjunga högt samtidigt som jag räknade huvudräkning.
bara för det gör inget om man är lite dåli.
dål dål dåli
hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar