burqastyle

det går inte många dagar utan att jag vill skrika låt mig vara. ofta

eller nej helt uteslutande till folk jag inte känner. lämna mig i fred med rövblicken tack å nej nej tack jag vill inte att du tar på mig. i lördags fick mitt bakhuvud smaka på en fysisk parering av sagda lämna mig i fred. jag slog mitt bakhuvud mot glas. jag slog det hellre än att få ett kindsmek av obehaglig främling på tuben. det går inte många dagar utan att jag kontemplerar harry potters osynlighetsmantel alternativt burqa. få strosa fram hur man än väljer att se ut och fortfarande bli lämnad ifred. utan att folk tar sig friheter. jag vill egentligen inte ironisera över något så allvarligt som vad burqa faktiskt står för men ja å huginåmunin prata igår om de egentliga implikationerna av att bära en sådan, här. i arbetsliv med spökreferens, att kanske bli lämnad ensam å inte bli tillfrågad av full DAVID 17år om man vill ligga. jag vill inte behöva slå bakhuvudet mot glas för att bli lämnad ensam tack. jag vill inte behöva vara osynlig, jga vill vara synlig men jag vill inte att blickar å händer ska ta sig friheter, inte så jag märker i alla fall.

huginåmunins lagförslag om att kriminalisera nattliga kringströvande ensamna män känns helt plötsligt inte så fasligt oresonligt. då kanske burqan kan cykla hem på natten.

det vore något dä.

obs.

osynlighetsmantel-

en jämställd rättighet