normali.

jag tycker om människor som reagerar på sin omgivning. som inte kapslat in sig i sin egna bubbla och missar allt som sker utanför den.
medveten och uppmärksam. sinnet skärpt och ögonen öppna.
det finns något inkluderande i det.
ser du vad jag ser? tänker vi lika kring det? där kan man mötas, där kan man bygga skapa bottna eller känna.
det är väl egentligen samhörigheten i tankemönster det handlar om. bara det att det har sitt ursprung utanför.
vi möts i uppmärksamheten. i det som händer utvändigt och transformeras till en samhörighet, tillförsikt och gemenskap.
alltså ett klassiskt identitetskapande med hjälp av "de/t andra".
jag är så jävla normal att det är hänförande.