och den stora världen

alltså.

det var ett år sen vi käka kokosbollar för första gången och ta mig tusan ingen boll har smakat illa sen dess.

jag försöker hela tiden klä det i ord, det jag vill att han ska veta och hur jag känner.

men jag måste ständigt möta och erkänna min egen otillräcklighet på det området.

jag kan diska bra. jag kan mycket om en FN resolution. jag kan också mycket om vår subordination.

jag är bra på att planera och att smita ifrån att svara på frågor.

men jag kan inte för mitt liv beskriva det jag har i solar plexus för honom. att världen kunde lika gärna varit upp och ner. jag hade inte märkt.

att luften blir lite lättare att andas när han är nära, nej det räcker inte.

att jag vill veta allt han kan.

att när skrattet bubblar under skägget är det som om min kropp skälver och hela min insidan med lungor och ådror och kött och allt

fylls med ett gult skimmer och pulsen säger rytmiskt-

det är han

det är han

det är han.

att jag vill äta alla kokosbollar i hela världen med honom och att

glittret i ögonen aldrig någonsin kommer ta slut. det är evighetsglitter. säljs på kreatima på rea på somrarna. jag har stockat upp kompis.

jag får inte fram det. inte det hela.

tur att han är smart.

han kanske fattar ändå.